Häromdagen när jag stod i spegelsalen framför fönstret och blickade ut över vinterlandskapet utanför med en taluppgift i näven, slogs jag plötsligt av en insikt.
Jag hade stått på preics samma ställe och drömt om detta ögonblicket för drygt ett år sedan. På audition när danssalen var mitt preparationsrum och fönstret var ett tittskåp in i omöjlighteternas land. Jag önskade då, så intensivt, att jag skulle få möjligheten att antas till Skara Skolscen, att få förutsättningarna att uppnå något overkligt. "Om jag blir antagen här", tänkte jag då, "så kanske jag står vid detta fönstret en vanlig skoldag om drygt ett år och gör någon övning. Det här kan bli mitt, en del av mig och min framtid".
Låter det flummigt? Insikter kan nog uppfattas lite luddiga av dem som inte är mitt i dem. Men för mig var det så ruggigt glasklart. Mitt första steg i rätt riktning är taget. Jag är påväg. Det finns ingenting som kan stopppa mig, om jag arbetar hårt. Jag har plötsligt möjligheterna vilandes i näven, möjligheterna som krävs för att uppfylla min dröm. Insikten är stark inom mig - jag är mitt enda verktyg, det är dags att börja springa, det är nu det gäller. Äntligen Skara Skolscen.
Kramar till klassen
//Maja Ericson, 1:a-terminselev